"Will you be there to catch me, if I fall?"

Har haft en bättre dag än vad jag haft på länge. Allt har flutit på så som jag önskar att det gjorde lite oftare. "I need you now" En sväng till gymmet, blev dock ingen långvarig vistelse men jag tog mig dit! "Jag vädrar blod, det luktar sorg" Efter detta besök satte jag mig bakom ratten och det bar iväg på en kortare roadtrip längs med Sveriges sydligaste kust. "In my mind, imaginations running wild" Mycket vackert vill jag passa på att tillägga. "When we shut our eyes, we're running out of time"

Jag saknar Umeå; korridoren, mörkret, kylan,IKSU, en vän.. Vår storshopping på ICA Maxi och kalsongmodellen. Alla vinkvällar framför Topmodel, thé, pluggandet inför tentor..."Stanna hos mig, du är allt jag har kvar"

Vad har jag här? Ett jobb, en utbildning som jag egentligen inte vill gå, underbara vänner men som jag inte kan berätta allt för..Är det det som kallas ett liv? "Som en glasbit i en vattenpöl som frös"

Lyssnar på Kent.

Jag mår illa. Magen gör uppror. Varför och varför just nu? Har levt på samma sätt i år, varför har den inte sagt ågot tidigare? Ibland blir jag rädd för mig själv, rädd för att jag ska göra något dumt. Det är skrämmande att inte längre se någon anledning till att leva, att inte längre se ljuset och glädjen som jag förmodligen tidigare kunde se. Kommer jag ågonsin kunna se det igen?? Annars orkar jag inte mycket längre.

Jag har varit i Lysekil, i ett försök att ta det lugnt och komma bort från staden. Lugnt blev det, men lyckades fastna framför friidrotts-VM. Nu är jag nere i söder igen, körde ner imorse.

Det jag har framför mig nu är en flytt, visserligen samma gata men allt skall ändå packas ihop och bäras. Kanske bara är bra för mig?

Känner mig tom, det finns liksom ingenting där. Ensam.

Flighten till Paris blev tyngre än väntat. Inte för det att det var många passagerare och mycket att göra, vilket det inte var, utan att min energi plötsligt rann ur mig. Kändes bra när besättningen träffades innan flighten, men någon stans under resans gång tappade jag det. Jag började tappa saker, göra kaffe och thé i samma kanna-samtidigt, spilla så att mina strumpbyxor blev helt fläckiga. Då gick det upp för mig att det var dax att gå hem. Som tur var landade vi innan jag lyckades klanta till mig ännu mer!

Nu har jag 10 dagars semester och drar mig upp till sommarhuset på västkusten. Jag behöver komma bort från den stora staden, all stress och alla måsten. Nu ska jag bara njuta!

Det låg ett brev från sjukhuset på dörrmattan, då jag efter en lång dags flygande ramlade in i lägenheten. Jag är flygvärdinna. Brevet innehöll ett första möte med en psykolog, en sk utvärdering. Täk om jag inte klarar det? Tännk om hon bara skickar hem mig igen? Min första reaktion då jag läst var att sjunka ihop på golvet, med tårar sakta rinnande ner längs kinderna. Var det en känsla av lättnad? Så långe som jag har försökt samla mod till att kontakta en psykolog, och så står det här datum och tid för ett möte på papper..

Detta var igår. Idag är idag.

Vaknade efter att ha sovit 13 timmar. "Inte konstigt att du alltid är trött" säger mina vänner. Kanske är det så. Ska försöka med att bara sova 8 timmar hedan efter.

Ska flyga Paris idag, men först klockan tre. Tänke försöka ta mig ut och gå en sväng nu.