Jag har varit sjuk ett tag nu, legat på sjukhus i två omgångar, torr som fnöske med mängder av dropp. En bakterie hittades och antbiotika sattes in. Den kuren är avslutad nu. Vet dock inte om jag känner någon skillnad..

Senast jag låg inne satte de mig också på magsårs-medicin som jag nu tar. Jag har inte kräkts på tre dagar nu, vilket är ett stort framsteg, men mår fortfarande illa.

Mitt största frågetecken är dock hur jag mentalt ska orka ta mig tillbaka, om jag kommer att lyckas? Jag har inget där som får mig att vilja bli frisk, orka bli bättre. Vi får helt enkelt se.. 

Lyssnar på Pink. Kom hem imorse efter att ha sovit 2.5 timmar i en norsk by. Var helt sanslöst trött när planet lyfte men det var bara ett dra på med ett stort smile.

Vad händer annars? Har varit hos fru doktor och fått medecin som ska få magen att må bättre. Det hjälper men varför i hela friden kan jag inte äta?? En halv banan sen är jag proppmätt..Detta har aldrig tidigare hänt mig.

Går och väntar på att en viss person förhoppningsvis ringer, och när/om han gör det så kommer jag antagligen bli så nervös att jag struntar i att svara. Fast den här gången har jag bestämt mig för att svara; jag känner ju honom och dessutom är han av intresse. Vi får se hur det hela går.

Nästa vecka ska jag till psykologen för ett första samtal. tror att det kommer att bli bra, jag behöver det.. Har nog tappat mig själv nånstans på vägen för länge sedan.

Imorgon ska jag ut och flyga igen. 12 timmar in total. Jag suckar bara jag tänker på det.. Men det skall göras, så är det bara.

Jo, precis. Min mage är på väg att ge upp. Jag har inte mått så här dåligt på evigheter. Vätar spänt på att kvällen ska dyka upp, det är då det är som värst. Smärta, illamående, oförmåga att äta. Jag som aldrig haft problem med maten och faktiskt brukar kunna äta rätt så mycket, kan helt plötsligt knappt få i mig något alls. Gjorde ytterligare ett besök på Apoteket idag och fick tag på en snäll dam som förklarade varför jag antagligen mår som jag gör. Köpte ett paket lila piller som förhoppningsvis blir min räddning.

Igår var jag ute och flög, en charter-tur till en varmare del av Europa. Arbetade tillsammans med en bekant som har gjort något konstigt med mina känslor. Jag tänker på honom nu, jag tänkte på honom igår och jag kommer förmodligen att tänka på honom imorgon. Men han är helt enkelt för bra för mig.

"Will you be there to catch me, if I fall?"

Har haft en bättre dag än vad jag haft på länge. Allt har flutit på så som jag önskar att det gjorde lite oftare. "I need you now" En sväng till gymmet, blev dock ingen långvarig vistelse men jag tog mig dit! "Jag vädrar blod, det luktar sorg" Efter detta besök satte jag mig bakom ratten och det bar iväg på en kortare roadtrip längs med Sveriges sydligaste kust. "In my mind, imaginations running wild" Mycket vackert vill jag passa på att tillägga. "When we shut our eyes, we're running out of time"

Jag saknar Umeå; korridoren, mörkret, kylan,IKSU, en vän.. Vår storshopping på ICA Maxi och kalsongmodellen. Alla vinkvällar framför Topmodel, thé, pluggandet inför tentor..."Stanna hos mig, du är allt jag har kvar"

Vad har jag här? Ett jobb, en utbildning som jag egentligen inte vill gå, underbara vänner men som jag inte kan berätta allt för..Är det det som kallas ett liv? "Som en glasbit i en vattenpöl som frös"

Lyssnar på Kent.

Jag mår illa. Magen gör uppror. Varför och varför just nu? Har levt på samma sätt i år, varför har den inte sagt ågot tidigare? Ibland blir jag rädd för mig själv, rädd för att jag ska göra något dumt. Det är skrämmande att inte längre se någon anledning till att leva, att inte längre se ljuset och glädjen som jag förmodligen tidigare kunde se. Kommer jag ågonsin kunna se det igen?? Annars orkar jag inte mycket längre.

Jag har varit i Lysekil, i ett försök att ta det lugnt och komma bort från staden. Lugnt blev det, men lyckades fastna framför friidrotts-VM. Nu är jag nere i söder igen, körde ner imorse.

Det jag har framför mig nu är en flytt, visserligen samma gata men allt skall ändå packas ihop och bäras. Kanske bara är bra för mig?

Känner mig tom, det finns liksom ingenting där. Ensam.

Flighten till Paris blev tyngre än väntat. Inte för det att det var många passagerare och mycket att göra, vilket det inte var, utan att min energi plötsligt rann ur mig. Kändes bra när besättningen träffades innan flighten, men någon stans under resans gång tappade jag det. Jag började tappa saker, göra kaffe och thé i samma kanna-samtidigt, spilla så att mina strumpbyxor blev helt fläckiga. Då gick det upp för mig att det var dax att gå hem. Som tur var landade vi innan jag lyckades klanta till mig ännu mer!

Nu har jag 10 dagars semester och drar mig upp till sommarhuset på västkusten. Jag behöver komma bort från den stora staden, all stress och alla måsten. Nu ska jag bara njuta!

Det låg ett brev från sjukhuset på dörrmattan, då jag efter en lång dags flygande ramlade in i lägenheten. Jag är flygvärdinna. Brevet innehöll ett första möte med en psykolog, en sk utvärdering. Täk om jag inte klarar det? Tännk om hon bara skickar hem mig igen? Min första reaktion då jag läst var att sjunka ihop på golvet, med tårar sakta rinnande ner längs kinderna. Var det en känsla av lättnad? Så långe som jag har försökt samla mod till att kontakta en psykolog, och så står det här datum och tid för ett möte på papper..

Detta var igår. Idag är idag.

Vaknade efter att ha sovit 13 timmar. "Inte konstigt att du alltid är trött" säger mina vänner. Kanske är det så. Ska försöka med att bara sova 8 timmar hedan efter.

Ska flyga Paris idag, men först klockan tre. Tänke försöka ta mig ut och gå en sväng nu.